Sparat under: Uncategorized | Etiketter: mumbai, första maj, valborg, hemkomst, utställning
Efter den inte helt lyckade semestern drar jag igång med att jobba igen! Nu är mitt projekt att dra ihop en utställning i Malmö där vi ska under ett (än så länge hemligt) tema visa upp allt vi gjort här i Mumbai för er och allasom vill komma. Min ambition är att det här ska bli något mer än bara en uppvisning av våra projekt, så jag och Jannica (som jag jobbar med i det här) sa ta fram en riktigt bra frågeställning att bygga utställningen runt, och förhoppningsvis ska era kugghjul inne i huvudet ha börjat snurra ordentligt när ni gått igenom galleriet.
Plats och tema presenteras vid senare tillfälle, men tiden kommer förhoppningsvis att vara 3-7 juni.
Samtidigt planerar vi en rejäl hemkomstfest i form av stort kalas på någon av Malmös klubbar samma kväll som vernissagen, dvs 3 juni. Det blir Indientema och svettigt bollywood-dansgolv om planerna går i lås, så då måste ni komma och hälsa oss välkomna hem genom att svänga era lurviga och dricka chai!
Detta är vad jag pysslar med här nu, och jag måste säga att det känns bra! Jag känner verkligen att jag behöver göra något jag kan peka på och säga “det där har jag gjort!” Har ju varit inblandad i så himla mycket grejer de senaste åren, men aldrig riktigt fått stå som upphovsman till något. Jag behöver lite uppmärksamhet och uppskattning för vad jag gör helt enkelt, och det ska jag se till att få tänkte jag. Behöver återtåga till malmö med buller och bång och claima Malmö som mitt.
Nu har jag ägnat en stund åt att efterforska om det finns några förstamajdemonstrationer i Mumbai att kolla in imorgon. Mina försök har dock varit fruktlösa. Lite märkligt i ett land som kallar sig socialistisk republik, men kanske jag springer på något ändå. Ikväll är det valborgsmässoafton, men jag tror inte att vi ska göra några försök till varken majbål eller tonårsfylla. En stillsam valborgsöl på balkongen kanske? Ska genast googla fram texten till Sköna maj välkommen och Vintern rasat, ifall de skulle komma till användning.
Magsjukan tog mig till slut. Jag höll ut längre än de flesta och trodde väl att jag skulle klara mig, men i något infall av högmod glömde jag väl säga “peppar peppar” och i torsdags kraschade jag.
Jag ska försöka tänka på att ni därhemma inte riktigt är på samma toleranta och öppenhjärtliga nivå vad det gäller bajsprat som vi härnere kommit att bli, och bespara er detaljer. Igår kväll, efter att jag under dagen trott att jag mådde bättre och orkat med det ansträngande projektet att promenera till en pool som ligger några kvarter bort, ligga där hela dagen och sedan promenera hela vägen hem igen för att bli så illa mående att jag fick springa sista biten till toan, fick jag nog. Har nu plockat fram den afrikanska superantibiotikan min syster skickade med mig in case of emergency, och kanske är det placeboeffekten, men redan efter två tabletter känns det bättre.
Nu sitter jag på vanliga gamla internetstället och försöker kämpa i mig en pasta pesto. Det första ordentliga jag äter sedan i torsdags, så det tar sin lilla tid. Hoppas den stannar kvar på insidan också.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: björn gustafsson, colaba, hotel carlton, mumbai, siri, woodside inn
Trots att det var ett ofrivilligt återtåg till Mumbai känns det skönt att vara tillbaks. Jag sitter på gamla hemtama Woodside Inn där det finns gratis trådlöst nät om man bara dricker lite cappuccino och står ut med att servitörerna är pratsamma och väldigt nyfikna på alla svenska sidor man surfar på. Vem är det där? Är han idrottare? frågar de när jag på aftonbladet.se tittar på dramatiska bilder på Björn Gustafsson som ramlar över ett bord i Parlamentet.
Snart ska jag hem till Hotel Carlton där jag nu flyttat ihop med Siri i ett stort rum som vi ändå bara behöver betala 750 rupees för, precis som ett vanligt dubbelrum. Nu har vi var sin dubbelsäng att sprida ut oss på, och de har även lovat att flytta in ett kylskåp på vårt rum. Vi gillar dem, de gillar oss. Good to be back.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: delhi, gorakhpur, karma, nepal, sonauli, stold, talamod, visum
Alltsa, det har ar inte riktigt rattvist. Jag ville aldrig riktigt aka till Indien fran borjan, men nar vi skulle bestamma oss i klassen vart vi skulle, sa blev det Mumbai som vann. Och det var helt ok, jag gnallde inte. Jag var konstruktiv, jag skallde till och med pa de som blev besvikna. Sedan jobbade jag for att vi skulle ta oss hit, jobbade for att vara projekt skulle bli sa bra som mojligt, och jobbar fortfarande envist med det jag tycker ar viktigt for att vara tre manader har ska bli sa bra som mojligt.
Sedan vi kom till Indien har jag inte gnallt pa att det ar varmt, inte har jag klagat pa smutsen, inte har jag forbannat de indiska karlarna och deras ohammade stirrande och att de garna tar sig friheten att klamma lite nar de far lust med det.
Sedan ville jag aka pa semester till Nepal, men all god karma jag rimligen borde ha jobbat upp med mitt enorma talamod och vaenliga attityd till trots forsvinner alla mina vardesaker.
Men inte blir jag arg. Snallt vander jag pa nepalgransen for att spendera timmar hos polisen, ett dygn i norra indiens trakigaste skitigaste hala Gorakhpur i vantan pa ett tag, 14 timmar pa ett tag till dehli, tre timmar pa svenska ambassaden och sex timmar pa immigration office dar alla afghaner blev inslappta fortare an jag. Sen ville de inte ge mig nagot visum, for papprena jag fyllde i i mumbai nar jag landade pa flygplatsen har de slarvat bort.
Sa nu sitter jag och vantar pa att aka hem till Mumbai igen, en vecka innan semestern ar slut och utan att ha fatt paddla kajak i min klara bergssjo vid himalayas fot som jag fantiserat om i indiens fyrtiogradiga hetta. Och just det, jag maste aka tag, for de ville inte lata oss flyga ens inrikes utan visum. Sa nu vantar sjutton spannande tagtimmar till.
Jag trodde att man akte till Indien for att finna sig sjalv och bli fralst i karma och sant. Sjalv forlorade jag alla mina identitetshandlingar och vacklar i min tro pa karma. Ska det vara pa det viset?
Jaja, jag gillar yogan i alla fall, och far snart traffa alla kara vanner i Mumbai igen. Och har lagt pengarna jag fatt lana pa att kopa presenter att ta med hem. Och sa har man ju fatt se Delhi, litegrann av det i alla fall. Och till indiernas forsvar (vanta nu, nar ska jag sluta forsvara dem?) tycker de valdigt synd om en nar man berattar vad som hant. Stolden ar manadens skvaller i Sonauli med omkrets och nu aven pa vart hotell i Delhi.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: dehli, gorakhpur, sonauli, stulen vaska, varanasi
Jag har varit nara nepal nu, i teorin i nepal, men pa vag fran varanasi till gransstationen sonauli blev min vaska stulen fran bussen. Allt ar borta, pass, planbok, telefon, glasogon… Allt jag packade som handbagage just for att det inte skulle bli stulet, och dessutom jannicas pass som lag i min vaska bara en liten stund. Sa in i nepal kom jag aldrig. Istallet har dagen spenderats med att polisanmala pa sonaulis lilla lilla landsortspolisstation. Poliserna gillade oss nog och matade oss med kakor och papaya som de plockade i tradgarden. Och ville saklart veta om vi var gifta och hade barn i Sverige.
Efter att polisanmalan var klar fixade poliserna en svarttaxi till oss som skjutsade oss till Gorakhpur med manga sma stopp pa vagen da vi starkt missstanker att svarttaxichaufforen langade lite knark som extraknack. Sma hemliga filmburkar levererades till diverse kompisar.
Nu sitter i fast i Gorakhpur i vantan pa ett tag till Dehli imorgon kvall. Dar ska vi fa provisoriska pass pa svenska ambassaden och om vi lyckas hitta flygbiljetter (for nagra fler tag utan air conditioning overlever vi nog inte) till Pohkara blir det en svang till Nepal. Inte sa lange som vi tankt, men just nu ar vi ratt sugna pa att slippa det har landet nagra dagar.
Vi har i alla fall lyckats hitta ett hotellrum trots att vi inte har nagra pass med oss och inge egentligen ville ta emot oss, och vi har biljetter till dehli i orgon. Och jag har lyckats inhandla tandborste och tandkram.
Sa vi ska nog overleva. Det ar ju bara grejer, men jag har anda lite svart att veta hur jag ska kanna och reagera. Jag ar inte arg. Och inte ledsen for att sakerna ar borta. Lite obekvamt att behova krangla sig till dehli. Men framforallt kanns det naket. Alla mina vardesaker bestar av nagra skrynkliga sedlar i hoger jeansficka. Kanns…ensamt liksom. Alla band till sverige och hemma kanns langt borta och jag ar pa ett stalle jag inte vill vara.
Vad gor man? Sover tills jag kommer till dehli kanns som min basta plan just nu. Tank pa mig, sa att jag inte kanner mig sa ensam. Kram.
Sparat under: Uncategorized
Det var nästan så att det var femtio öre som krävdes för att följa med på färden till och med. Eftersom indierna går på semester nu var det ungefär like svårt att hitta tågbiljetter som i juletid i Sverige, så vi får försmäkta utan AC under de trettio timmar vi ska spendera på tåget till Varanasi. Å andra sidan betalade vi motsvarande 66 svenska kronor för biljetten. Så om några timmar bär det av på nära två veckors semester i friskare luft och grönare natur för fyra singeltjejer som varit fast i Mumbais smogfyllda kaos i en dryg månad. Vi vädrar frihet.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: gender roles, homosexuals, India, mumbai
On being different in Mumbai there is much or there is nothing to write. Everyone and noone is different here. Since we arrived we have time efter time been surprised over what makes people raise their eyebrowes and what passes for absolutely ordinary in this city.
People sleeping on the sidewalk makes the passing pedestrian do nothing more than whatching where they put their feet a little more carefully. A womans bare shoulders raises the whole neighbourhoods attention.
A woman with any haircut other than long hair tied in a bun is a rare sight. Two men holding hands I can see any time I look out my window.
Homosexuality is not against the law here, but ”unnatural” sex is, still every time you travel by local commuter trains you are guaranteed to meet at least to or three transvestites.
I still haven’t found the answer to how this phenomenon with the transvestites can be so common and accepted when homosexuality is very much frowned upon. Could it be that a man dressing as a woman is not as connected with sexuality as it is for us in the western world? And why should it be really? If gender and sexuality is looked upon as two separate things, that could be the reason the gay community is not as open and visible here as it is in Sweden.
Also the gender roles are not entirely the same as they are in Scandinavia. The men are often very feminine by our standards, which means that the standard western gay man would not stand out from a crowd here. Nor would he get any looks walking down the street holding hands with his lover, since holding hands is everyday behaviour among men.
So trying to give a complete picture on the situation of homosexuals in India today I have ended up trying to figure out what it takes to stand out from the crowd here, and who has the need to do so. A lot is changing here, and even though India in many aspects are far behind the west, maybe in some aspects they are actually before us. And then who am I to evaluate how far they have gotten.
Sparat under: Uncategorized
I Indien finns det tigrar. Några stycken i alla fall, och jag har sett tre av dem. De bor i Mumbais nationalpark där man får åka på tiger och lejonsafari i en gallerförsedd buss. Tigergarantin hade de löst så att de hade satt tre tigrar i mindre burar i den stora inhängnaden så att de inte skulle kunna gömma sig. Lejonen däremot sprang fritt. Eller låg fritt mitt på vägen framför bussen och solade sig i det här fallet. Med tre tigrar och två lejon får man väl andå se det som att man fick valuta för sina trettio rupees (4,50 sek) som turen kostade.
För att få lite mer av vildmarksaptiten mättad planerar vi semester nu. Går planerna i lås lämnar vi om en vecka Mumbai med tåg upp genom norra Indien, en sväng till Varanasi och sedan över gränsen till Nepal. Lisen ligger på sin säng och sträckläser Lonely Planet Nepal som hon fått låna av några som bor på vårt hotell. Vi ska titta efter biljetter imorgon.
Men nu är det ju inte semester, så det är dags att visa upp lite arbete igen. Vi har fått ny läxa, och den här gången är det mannen som startade Kaospiloterna en gång i tiden, Uffe Elbæk, som vill ställa frågan om homosexuellas sitaution i Mumbai. Som vanligt är svaret på engelska och ligger som ett eget inlägg här på bloggen.
Är inne på andra dagen med feber och hela huvudet kliar in- och utvändigt. Natten var orolig och jag vaknade till och från och undrade om det var väldigt varmt i rummet eller om det var jag som hade febertoppar. Det är lite svårt att avgöra, feber känns inte som vanligt när det är 35 grader varmt.
Hur man i denna hetta lyckas med att bli förkyld är lite oklart, men ett nattligt äventyr med drinkar och lyxjakter vi lyckades dras in i i fredags kväll kan ha haft med saken att göra. Det är spännande i Mumbai, när man mest trodde att man skulle ge sig av hemåt och sova kommer någon och undrar om vi möjligtvis vill på efterfest på en båt. Jaha, tänkte vi. En båt, det kan ju bara trevligt.
Båten, en rätt stor motorbåt, tog oss vidare till en ännu större segelbåt där det bjöds på champagne. När vi trodde att det var allt visade det sig att det fanns ännu en större båt, med marmorgolv och jetskis och massor med sovrum. Det var minsta sagt ett äventyr alltihop och vi trillade hemåt vid femtiden på morgonen, allihop välbehållna och med en ny story till våra bloggar.
Nu ska jag bara sova av mig febern och förkylningen jag också fick med mig därifrån.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: alan webber, India, Globalisation, future, super power
Indias way towards becoming a world economic power is in no way a road less travelled.
Not only the economic power and the political influence is what Indias heart is set on, but I see little or none interest in keeping the unique Indian culture as the country gains on the western society. More than once has the average Indians response to the question about what they think that Indias current success will bring them been “We are going to be like USA”. By this they mean nothing negative. The skepticism which can be heard from for example Swedes on the same matter is nowhere to be found. But will it be a threat or an advantage for India in their becoming a super power, this lack of skepticism
As India grows more influential the creativity and the strive for equity among the people gets set aside, as it has been in so many countries before when they were in the same position. Including USA.
It seems that when having the opportunity of becoming a super power many other things become less important or is expected to be automaticly equally developed as the economy. Suddenly there is no need of providing for the poor or developing the countrys social safety net. Everyone is getting rich soon anyway, aren’t they?
This may be a well meaning and hopeful reason not to take care of the people. Or it may be so that a super power has to prioritize the citizens that contribute the most and leave the rest behind.<br>Is the well being of the people the necessary sacrifice of a Super Power? Have we ever seen a nation achieve super power status without making these sacrifices?
What makes India unique as a dawning world power is their past. They are not a western country, they have a very different culture from us and they are strong believers in tradition. Therefore India has the opportunity to do this in a different way from what has been done before. But will they? The before mentioned lack of skepticism, will it lead to the fall of true Indian culture? Will it help India join the developed countries? Is this a sacrifice worth making?
Is there another way and will India look for it?
