Vad gör Ylle i Mumbai?

Nu är jag hemma i Sverige igen. Landade måndag eftermiddag i ett ösregn på Kastrup och hoppade direkt på tåget till mina föräldrar i Osby. Här har jag vankat runt i två dagar och luktat på skogen, gräset, syrénerna, kastanjen, regnet, solen, katterna och allt annat som doftar underbart och inte alls indiskt. Jag har lagat mat för första gången på tre månader, det blev tagliateller med fläskfärs- och morotsbiffar med en sås mest av hackad tomater och grädde. Ingen masala. Inte mycket andra kryddor heller för den delen. Köttet smakade kött, tomaten smakade tomat och till och med tagliatellerna smakade tagliateller.

Igår var jag i valet och kvalet om jag skulle åka till Malmö, men så ringde Siri som precis hade landat i Sverige. Hon lade inte landat med samma leende på läpprna som jag, utan hade separationsångest så det stod härliga till. “Jag haaaatar Malmö, jag vill tillbaka till Iiiiindieeeen” tjöt Siri i luren,  och jag insåg att en räddningsaktion i form av chockbehandling med svensk natur var den rätta vägen att gå.

Ett par timmar senare hämtade jag Siri på Osby station och körde henne rätt ut i skogen,  där vi promenerade runt och talade illa om indier och lyssnade på fåglar som inte är de indiska svarta kråkorna. Siri mjuknade efter ett tag, helt enligt planerna och idag ska vi göra ett nytt försök med Malmö. 

Nu ska jag slutspurta med utställningsarbetet i några dagar, examineras och ha vernissage på tisdag på utställningen som nu fått namnet prioblematiskt, evaluera våren på onsdag och torsdag och sedan är den här terminen slut.

Igår körde jag och Siri ut till den lägergård strax utanför Osby där hela klassen startade höstterminen i tre dagar höstas. Vi satt och tittade på sjön och åt varsin Magnum och hade vår egen lilla terminsavslutning. Och jag satt och tänkte: tänk vad mycket som inte hade hänt förra gången vi satt här. Tänk vad mycket vi inte visste om varandra, allihop. Och ändå trodde vi att vi kände varann. Vi tyckte att så himla mycket hade hänt under det första året tillsammans. Vi kunde visst ställa till med mer, eller hur kära klassisar? Och vad vi än hittar på så kommer vi igenom alla känslor och frustrationer och vi kommer ut starkare på andra sidan för det som inte dödar härdar har jag hört. Så tänk att vi har ett helt år till tillsammans, tänk vad mycket vi kan ställa till med och tänk att vi kommer att sitta om ett år och tänka samma sak. Men den logiken kommer vi att ta oss igenom livet brilliant, och dessutom ha många historier för barnbarnen. Det borde bli bra.

Tack alla som varit med under de här tre månaderna, både ni som varit i Indien med mig och alla som har varit med på distans genom bloggen. Jag vet att jag inte är bäst i världen på att höra av mig alltid, men jag tänker på er allihop ska ni veta, och jag har blivit så glad varje gång jag har tittat på bloggstatistiken och tänkt att “idag har sjutton personer undrat vad jag gör, det är ju fantastiskt!” 

Jag vet inte hur jag ska klara mig utan statistiken nu när jag avslutar bloggen, så planen är att ägna sommaren åt att åka runt och hälsa på er. Jag har en del presenter från indialand att överlämna till en del av er och väldigt lite sommarjobb att sköta, så det ska nog gå bra. Vi ses i verkligheten nästa gång! Kramar!