Vad gör Ylle i Mumbai?

Sista dagen i Mumbai sitter jag vid poolen och försöker undvika att få frågor om hur jag lyckats vara tre månader i solen utan att bli brun… Men vi har diskuterat saken här och hoppas på att det bara är så att vi tycker att vi är bleka för att vi alla är lika bruna och dessutom jämför oss med indier.

Det blir bara en halvdag här vid poolen i dag i alla fall, för jag har lite saker kvar att fixa. Måste filma lite att använda på utställningen, måste köpa en och annan present och måste väga mina väskor så att jag inte står på flygplatsen och får betala en massa övervikt.

Det är konstigt att hur länge man än har vetat att man ska hem så är det sista dagen man vaknar med ett ryck och verkligen känner det.

Det var en dålig dag. Framåt elvasnåret gick det inte längre att hålla humöret uppe och det blev en gråtig timme följt av en tårfylld lunch och en dyster stund på internet. Klockan tre kom en liten ljusning i form av att Stapelbädden i Malmö nu är klar att hålla utställning i. En tung sten lyftes från mitt hjärta och jag kan jobba vidare. Nu är det bara det sedvanliga gruset som skaver därinne. 

Men jag sätter som vanligt på lite skavsårsplåster och trampar vidare, så ses vi på vernissagen den 3e juni. För nu har vi även fått tag på Indiska ambassaden, som ska skicka ett papper till Svenska ambassaden, som ska skicka ett papper till oss, som ska ut till FRRO igen och få utresetillstånd,  förhoppningsvis i morgon.

The country that gave us the Kama Sutra is now in for a change. Or should I write in for a change again? Look at Indian culture through times and you will see a diverse picture when it comes to love, sex and relationships. Look at the pictures of the Hindu gods and you will see them dancing half naked, listen to the stories and you will hear tales of love and betrayal, of wives and husbands and lovers. And of love.

Then something happened. I have heard Indians blame the Portuguese, who allegedly couldn’t resist the beautiful women they encountered in the new country. So the Indians had to start covering up and for some reason they kept going long after the Portuguese was gone.

If this is when love came to no longer be the reason to marry I do not know, but somewhere along th road the Kama Sutras words of desire and passion were forgotten and replaced with arranged marriages and parents approval.

But there is something about love that we cannot control. No matter how much we wish and try, the usual rules of logic does not apply to desire, selfcontrol does not agree with passion and the heart does not care who is suitable or from the right family.

And now, love has a new accomplice in technology. When lovers in the old days snuck out for secret meetings in the garden they now use textmessaging to exchange words of appreciation. The mobile phone has become a weapon in the fight for love.

Another threat to the parents involvement in choice of partner for marriage is the opportunity to take things in own hands. The internet now hosts several indian internet dating sites where one can find a suitable bride or groom. Maybe not as radical and romantic as the textmessaging with unapproved lovers, but still an effective way to affect ones destiny and definitely something that effects romantic relationships. Hopefully in a way that makes them even a bit more romantic.

But of course there is a back side to all of this. Speaking of how new technology affects relationships, I guess the Indians are lucky the don’t drink much alcohol. They are still to discover the drink-n-dial…

Jaha, kära vänner. Nu är längtan stor och frustrationen ännu större. Hemresan är på måndag. Ska vara på måndag i alla fall, men som ni vet blev jag ju av med passet för ett tag sedan. Turerna har sedan dess varit många och senast i morse var jag på Foreigners Regional Registration Office för att få utresetillstånd. Men icke sa nicke. Fortfarande saknas ett papper som indiska ambassaden i Stockholm inte vill ge oss utan att svenska ambassaden i Dehli ringer och tvingar dem.

Så än så länge får vi inte åka hem, och ju mer man inte får åka hem vill man verkligen bara åka hem. Och det är svårt att inte ställa sig på migrationsverket och skrika “släpp ut mig, jag kan inte vara i det här landet längre för ni är idioter allihop!”

Men det hjälper förmodligen inte, så jag lät bli. Och i morgon bär det förhoppningsvis av dit igen.

Nu är jag lite stressad. Här sitter jag i Mumbai och försöker jobba i ett rasande tempo och samtidigt skaffa mig ett utresetillstånd så att jag kan komma hem, och så visar det sig att i Sverige jobbar man tydligen ännu långsammare än Indier… Nej, nu kanske jag är orättvis, men jag börjar bli riktigt stressad av att fortfarande inte ha en klar lokal att hålla utställningen i. Alltså räcker jag idag ut en hand och ber om hjälp med att hitta lämpligt ställe. Jag har fått en del förslag och pratar med en del ställen, men det är ju bara två veckor till vernissagen, och ingen kan svara.

Ännu fler förlag tack!

Vi har i alla fall bestämt att backa upp mitt projekt med en del av klasskassan så nu finns det lite pengar att röra sig med och den stressen har lättat något. På sätt och vis vill jag vara hemma nu och bara lösa allt där, men jag har ju en massa kvar här också. Jäkla globalisering. Vad skönt det hade varit om världen inte var större än Malmö ibland.

Nu har jag varit duktig, fast kanske lite dum. Jag har ju skrivit om utställningen jag jobbar med, och nu börjar det närma sig. Det närmar sig också hemresa och examination på hela projektet Mumbai när vi kommer hem. Och plötsligt började utställningen dra åt ett håll jag inte ville. Då ställde jag mig upp och sa att jag ville göra utställningen själv, för det behöver jag. Jag behöver kunna peka på den och säga att det här har jag gjort. Det knske jag har skrivit innan?

I alla fall innebär det nu att utställningen är min egen, och att jag måste reda ut det här själv, och det är inte lång tid kvar. Såklart får jag hjälp av många klasskamrater, de är ju deras projekt jag vill ställa ut och visa upp, men ansvaret är mitt, och nu är jag vid en point of no return. Så det blir en stressig sista tid i Mumbai, och kanske skulle jag helst vilja vara hemma redan för det är inte lätt att arbeta på sådan här distans.

Men det känns ändå bra att ha tagit tag i det här. Tobbe sa för ett par dagar sedan att det syns att jag brinner för projektet, och det kändes så bra, för det är precis det jag har letat efter. Något jag brinner för, eller förmågan att brinna. Är det såhär det känns?

Härom natten vaknade jag med ett ryck av att jag plötsligt kommit på att vi snart ska åka hem. Tiden här känns inte längre som att den kommer att vara för evigt eller åtminstone förjävla länge. Plötsligt en dag var det bara tre veckor kvar, och stressen satte in litegrann.

Det kanske beror på att arbetet med utställningen är så konkret nu (även om vi fortfarande inte har en lokal) och att det mesta jag jobbar med handlar om en stad på andra sidan jorden. Malmö alltså. Nu måste jag också titta en extra gång på datumet på alla fester och sånt man blir bjuden till, för nu är det inte alls självklart att jag inte kan komma.

Nu går jag alltså in i fasen att det är dags att avsluta Mumbai. Köpa de sista presenterna till folk därhemma, äta en sista gång på alla restauranger jag tycker om. Hitta någonstans att bo när jag kommer hem. (Jannica ställer upp med sin lägenhet över sommaren, så jag behöver inte längre leta lägenhet på distans, vilket visat sig lite svårt.)

Och så hitta ett sommarjobb… Jag skulle helst vilja ha en jobbfri sommar och hinna hälsa på alla jag inte träffat på länge. Rensa lite rabatter i Halmstad med Louise och sånt. Men ekonomin…ja ni vet. Nu jobbar jag på att sälja in en idé till Garaget i Södra Innerstan i Malmö. Kanske jobba som projektledare där fyra veckor under Malmöfestivalen. Men de svarar inte alls sådär på en kvart helt exalterade som jag hade tänkt att de skulle göra. Märkligt.

Nån som har ett sommarjobb åt mig? Eller kanske några önskemål om saker jag ska anskaffa i Mumbai? Sista chansen snart!

Förresten, i välkommen hem-present önskar jag mig Staropramen på Metro eller Volym på Möllan, burgare på Vinylbaren, sushi, nya människor som jag inte har träffat förut (förlåt alla kära klasskamrater, men tre månader med er… jag behöver nytt blod i bekantskapskretsen) och hemlagad mat.