Vad gör Ylle i Mumbai?

Alltsa, det har ar inte riktigt rattvist. Jag ville aldrig riktigt aka till Indien fran borjan, men nar vi skulle bestamma oss i klassen vart vi skulle, sa blev det Mumbai som vann. Och det var helt ok, jag gnallde inte. Jag var konstruktiv, jag skallde till och med pa de som blev besvikna. Sedan jobbade jag for att vi skulle ta oss hit, jobbade for att vara projekt skulle bli sa bra som mojligt, och jobbar fortfarande envist med det jag tycker ar viktigt for att vara tre manader har ska bli sa bra som mojligt.

Sedan vi kom till Indien har jag inte gnallt pa att det ar varmt, inte har jag klagat pa smutsen, inte har jag forbannat de indiska karlarna och deras ohammade stirrande och att de garna tar sig friheten att klamma lite nar de far lust med det.

Sedan ville jag aka pa semester till Nepal, men all god karma jag rimligen borde ha jobbat upp med mitt enorma talamod och vaenliga attityd till trots forsvinner alla mina vardesaker.

Men inte blir jag arg. Snallt vander jag pa nepalgransen for att spendera timmar hos polisen, ett dygn i norra indiens trakigaste skitigaste hala Gorakhpur i vantan pa ett tag, 14 timmar pa ett tag till dehli, tre timmar pa svenska ambassaden och sex timmar pa immigration office dar alla afghaner blev inslappta fortare an jag. Sen ville de inte ge mig nagot visum, for papprena jag fyllde i i mumbai nar jag landade pa flygplatsen har de slarvat bort.

Sa nu sitter jag och vantar pa att aka hem till Mumbai igen, en vecka innan semestern ar slut och utan att ha fatt paddla kajak i min klara bergssjo vid himalayas fot som jag fantiserat om i indiens fyrtiogradiga hetta. Och just det, jag maste aka tag, for de ville inte lata oss flyga ens inrikes utan visum. Sa nu vantar sjutton spannande tagtimmar till.

Jag trodde att man akte till Indien for att finna sig sjalv och bli fralst i karma och sant. Sjalv forlorade jag alla mina identitetshandlingar och vacklar i min tro pa karma. Ska det vara pa det viset?

Jaja, jag gillar yogan i alla fall, och far snart traffa alla kara vanner i Mumbai igen. Och har lagt pengarna jag fatt lana pa att kopa presenter att ta med hem. Och sa har man ju fatt se Delhi, litegrann av det i alla fall. Och till indiernas forsvar (vanta nu, nar ska jag sluta forsvara dem?) tycker de valdigt synd om en nar man berattar vad som hant. Stolden ar manadens skvaller i Sonauli med omkrets och nu aven pa vart hotell i Delhi.