Vad gör Ylle i Mumbai?

Det förra inlägget på bloggen satt jag och skrev på vårt rum häromdagen, sedan har jag inte lyckats ta mig ner till internetcaféet sedan dess.
Det är lite märkligt vad lite man hinner med, och hur produktiv man känner sig de dagar man faktiskt lyckats både kolla mailen och gå och handla lite. Nu har jag i alla fall tagit mig ner till Barista där de har trådlös uppkoppling och passar på att lägga upp det jag skrev då och skriva lite nytt.  

Igår var stora utflyktsdagen. Vi besökte Darawi som är asiens största slumområde. Vi fick en guidad tur med ett företag som tar runt besökare i Darawi, berättar om hur livet fungerar där och använder pengarna de får in till att rusta upp i området och ge invånarna engelskalektioner bland annat.
Skillnaden mellan Darawi och andra slumområden är produktiviteten. De är otroligt drivna, hela området sjuder av affärsverksamhet och små industrier och de är några av de få i Mumbai som faktiskt sysslar med återvinning. Vi besökte små verkstäder där de samlar in plastskräp från gatorna, smälter ner och färgar plasten och säljer den vidare till tillverkare för att bli nya plastprodukter. Vi har besökt små syateljéer där vi sett kläder som senare kommer att ligga på hyllorna i en Wallmartbutik och vi har besökt keramikkvarteren där dina blomkrukor drejades.
Självklart är arbetsförhållandena helt åt skogen med plastångor, elvatimmarsdagar och obefintlig kunskap om ergonomi, men överhuvudtaget inget barnarbete i sikte, och de här människorna är inga offer eller slavar.
Det finns definitivt en framtid för dem, och det känns hoppfullt. Tänk att man kunde få framtidshopp av ett besök i slumkvarteren.