Är inne på andra dagen med feber och hela huvudet kliar in- och utvändigt. Natten var orolig och jag vaknade till och från och undrade om det var väldigt varmt i rummet eller om det var jag som hade febertoppar. Det är lite svårt att avgöra, feber känns inte som vanligt när det är 35 grader varmt.
Hur man i denna hetta lyckas med att bli förkyld är lite oklart, men ett nattligt äventyr med drinkar och lyxjakter vi lyckades dras in i i fredags kväll kan ha haft med saken att göra. Det är spännande i Mumbai, när man mest trodde att man skulle ge sig av hemåt och sova kommer någon och undrar om vi möjligtvis vill på efterfest på en båt. Jaha, tänkte vi. En båt, det kan ju bara trevligt.
Båten, en rätt stor motorbåt, tog oss vidare till en ännu större segelbåt där det bjöds på champagne. När vi trodde att det var allt visade det sig att det fanns ännu en större båt, med marmorgolv och jetskis och massor med sovrum. Det var minsta sagt ett äventyr alltihop och vi trillade hemåt vid femtiden på morgonen, allihop välbehållna och med en ny story till våra bloggar.
Nu ska jag bara sova av mig febern och förkylningen jag också fick med mig därifrån.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: alan webber, India, Globalisation, future, super power
Indias way towards becoming a world economic power is in no way a road less travelled.
Not only the economic power and the political influence is what Indias heart is set on, but I see little or none interest in keeping the unique Indian culture as the country gains on the western society. More than once has the average Indians response to the question about what they think that Indias current success will bring them been “We are going to be like USA”. By this they mean nothing negative. The skepticism which can be heard from for example Swedes on the same matter is nowhere to be found. But will it be a threat or an advantage for India in their becoming a super power, this lack of skepticism
As India grows more influential the creativity and the strive for equity among the people gets set aside, as it has been in so many countries before when they were in the same position. Including USA.
It seems that when having the opportunity of becoming a super power many other things become less important or is expected to be automaticly equally developed as the economy. Suddenly there is no need of providing for the poor or developing the countrys social safety net. Everyone is getting rich soon anyway, aren’t they?
This may be a well meaning and hopeful reason not to take care of the people. Or it may be so that a super power has to prioritize the citizens that contribute the most and leave the rest behind.<br>Is the well being of the people the necessary sacrifice of a Super Power? Have we ever seen a nation achieve super power status without making these sacrifices?
What makes India unique as a dawning world power is their past. They are not a western country, they have a very different culture from us and they are strong believers in tradition. Therefore India has the opportunity to do this in a different way from what has been done before. But will they? The before mentioned lack of skepticism, will it lead to the fall of true Indian culture? Will it help India join the developed countries? Is this a sacrifice worth making?
Is there another way and will India look for it?
Sparat under: Uncategorized
Jag har bytt farg idag. Mest fran blekrosa till rodbrun efter en heldag i solen,men aven med inslag av rosa, gront och blatt eftersom det ar Holifestival i Indien denna helg. Holi firar man genom att ga runt med sma pasar fargpulver i lysande nyanser som man kastar pa varandra eller farglagger varandras ansikten med. Har malar man alltsa inte agg denna helg, utan manniskor.
Jag ar i Goa over helgen for att komma ifran smogen i Mumbai och fa bada lite och ikvall ar det full moon party pa nagon hemlig plats har i narheten. Risken ar att det mest ar fullt av overvintrade hippies och technofantaster i batikklader och dreads eftersom vi ar precis i slutat av sasongen nu och det ar ganska ode. Goa invantar monsunen och forsaljarna forsoker bli av med sina sista varor for att kunna stanga butikerna, sa jag undrar hur jag ska fa hem allt jag shoppar.
Nu ar det dags att ga hem och leta upp min after sun lotion och sova nagon timme. Sedan blir det en riktigt god fiskmiddag ikvall och nagra drinkar.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: alan webber, Dome, Extreme Home Makeover, guru, Not just Jazz by the bay, sångguru
Livet lunkar på i Mumbai, och jag börjar bli riktigt hemmastadd nu. Det gör även mina klasskamrater, så vår planerade flytt har vi omedvetet lagt på is. Vi bor ganska många, sjutton personer tror jag, på samma hotell i Colaba och vi börjar fundera på om vi kanske ska stanna här. Det är inte särskilt lyxigt (vilket i mumbaimått mätt betyder att det finns oftast rinnande vatten, fast bara kallt, toaletterna går att spola och vi har varken råttor eller bedbugs) men vi tänker att man kan ju lätt fixa till det lite om man köper lite egna lakan, hänger upp lite tyger… ja vi har till och med svaga planer på att leka Extreme Home Makeover här och kanske kunna förhandla ner priset om vi tar tag i lite saker som skulle behöva fixas. Vi får se hur hemmastadda vi är om det dyker upp ett erbjudande om boende i Bandra.
Vi har snart betat av alla bra restauranger, alla hippa klubbar och alla lyxiga lounger här. I lördags tog vi Dome som är en fantastisk takterass där man avnjuter solnedgången mad en drink i handen. Tyvärr skulle de behöva en bättre bartender, så går vi dit igen beställer vi nog ett säkert kort som vin istället för att riskera halvtaskiga margaritas och cosmopolitans igen. Senare var vi på Not just jazz by the bay, en jazzklubb med liveband. Ryktet säger även att de har karaoke vissa dagar, vilket måste undersökas eftersom mycket oförlöst sång ligger och bubblar i mig nu.
Jag har sett att det finns möjlighet att skaffa sig en egen sångguru här, och det tänkte jag undersöka. En egen guru, vem vill inte ha det?
Men det här är ju inte semester, och faktiskt så har vi fått läxa. Snart kommer jag att skriva ett inlägg på engelska, och det är redovisningen av en uppgift jag fått. Kända vänner av Kaospiloterna kommer under vår vistelse i Mumbai att ställa frågor till os som vi ska undersöka och besvara i forma av korta artiklar eller blogginlägg. Frågorna rör vårt arbete här och några av våra svar kommer eventuellt att publiceras av Fluid Minds senare. Först ut är Alan Webber, grundare av tidningen Fast Company, som undrar följande:
How are Indias pople handling the countrys transisiton into a growing world economic power?
Do they feel any change inte their status in the world?
Is there more economic equity among the people as Indias economic performance grows?
Snart kommer det alltså upp en liten text här där jag skriver på engelska, och det är vad jag fått ihop på den här frågan. Nu är det dags att interagera med Indien och skaffa mig lite material.
Det förra inlägget på bloggen satt jag och skrev på vårt rum häromdagen, sedan har jag inte lyckats ta mig ner till internetcaféet sedan dess.
Det är lite märkligt vad lite man hinner med, och hur produktiv man känner sig de dagar man faktiskt lyckats både kolla mailen och gå och handla lite. Nu har jag i alla fall tagit mig ner till Barista där de har trådlös uppkoppling och passar på att lägga upp det jag skrev då och skriva lite nytt.
Igår var stora utflyktsdagen. Vi besökte Darawi som är asiens största slumområde. Vi fick en guidad tur med ett företag som tar runt besökare i Darawi, berättar om hur livet fungerar där och använder pengarna de får in till att rusta upp i området och ge invånarna engelskalektioner bland annat.
Skillnaden mellan Darawi och andra slumområden är produktiviteten. De är otroligt drivna, hela området sjuder av affärsverksamhet och små industrier och de är några av de få i Mumbai som faktiskt sysslar med återvinning. Vi besökte små verkstäder där de samlar in plastskräp från gatorna, smälter ner och färgar plasten och säljer den vidare till tillverkare för att bli nya plastprodukter. Vi har besökt små syateljéer där vi sett kläder som senare kommer att ligga på hyllorna i en Wallmartbutik och vi har besökt keramikkvarteren där dina blomkrukor drejades.
Självklart är arbetsförhållandena helt åt skogen med plastångor, elvatimmarsdagar och obefintlig kunskap om ergonomi, men överhuvudtaget inget barnarbete i sikte, och de här människorna är inga offer eller slavar.
Det finns definitivt en framtid för dem, och det känns hoppfullt. Tänk att man kunde få framtidshopp av ett besök i slumkvarteren.
(måndag 2008-03-10)
Boendejakt i Bandra
Nu är det dags att börja jobba efter några dagars turistande. Vi startade veckan med att samla alla på Hotel Cowies där några av oss bor. Där sammanfattade vi vad som hänt hittills. De som har varit här ett par veckor och agerat scouter åt oss (Siri, Patrik och Nina) lämnade över det arbete de gjort hittills och vi började prata om vilka av de projekt vi fått ihop som verkade mest lockande. Vi började också prata om var vi vill bosätta oss när vår bokning på YMCA tar slut på torsdag. På bara fyra dagar känns det som att man har lärt känna Colaba, stadsdelen vi bor i, ganska bra. Det är trevligt här, men Colaba är turiststadsdelen i Mumbai och efter ett besök i en annan del av staden blir det ganska uppenbart. Plötsligt mindes man hur det är att inte bli förföljd av tiggare och försäljare vart man än går. Å andra sidan fick man vara med om att en oerhört nyfiken femåring ville peta på ett blekansikte, men det kan man väl stå ut med.
Bandra har vi hört mycket om av olika Mumbaibor sedan vi kom hit, och vi bestämde oss för att undersöka om det kanske är den stadsdelen vi ska välja att bo i under våra tre månader här. Bandra är Mumbais nya hippa område där ungt businessfolk och Bollywoodstjärnorna bor. Nu är inte det så lyxigt som det låter, eftersom du måste väga in att det är Mumbaistandard vi pratar om. Swarovskibutiken ligger vägg i vägg med ett skabbigt grönsaksstånd och husen är fortfarande fallfärdiga ovanför de vräkiga butiksskyltarna. När man kommer in på bakgatorna är det däremot en helt annan atmosfär än vad vi sett hittills. Husen är lägre, det är mer grönska och ljudnivån sjunker dramatisk. Fortfarande skitigt såklart, men vi blev lite förälskade ändå. Får vi napp hos en av alla realestatekontakter vi har så är det Bandra som gäller.
Ännu har ingen kulturschock infunnit sig, och magen funkar som den ska trots att jag utan urskiljning och förnuft stoppar i mig vad Indien har att bjuda på. Min nya favorit är cheese paneer makhanwala, som jag aldrig hittat i Sverige men som är riktigt gott och smakar mycket kanel. Bästa frukosten om man kör indiskt hela vägen är pav bhaji, som är ett par (mycket flottiga) bullar och en sedvanlig indisk gegga. Kanske någon post framöver blir en tipslista, ifall ni skulle ta er hit någon gång. Vilket jag varmt rekommenderar.
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: bollywood, indiskt telefonnummer, internationella kvinnodagen, mumbai
Nu har jag redan hunnit avverka ett par dagar i Mumbai och sitter på ett luftkonditionerat cafe och dricker islatte och surfar. Det låter lyxigt, och det är det också. Men vi bor i stedsdelen Colaba, Mumbais sydligaste udde, och här är relativt turisttätt så de vet vad som gäller.Kanske är det därför kulturchocken inte riktigt har infunnit sig ännu.
Mumbai är varmt, men inte så varmt som jag hade befarat. Detär smutsigt, men absolut inte så att man har svårt att andas som man hört rykten om. Det är mycket folk, men herregud. Inte värre än Malmöfestivalen. Dessutom tog det bara någon dag att lista ut trafiken och ur man bär dig åt för att korsa gatan.
Första äventyret är redan avklarat, då jag och Sophie tog första chansen att jobba på vår Bollywodkarriär igår. Ratta in en indisk tv-kanal så har ni chansen att se oss som cheerleaders i en populär indisk tv-såpa. Just vårt avsnitt utspelar sig på en fotbollsmatch mellan Indien och Canada, och jag kanske inte behöver nämna att Canada får storstryk i den där matchen. ag tror inte att de som spelade Canadensiska supporters fick hurra en enda gång under inspelningen. Att det inte är så vanligt med cheerleaders i vanlig fotboll bekymrade inte indierna.
Dagarna går fort här, men det känns ändå som om vi har varit här ett tag. vi har hunnit bekanta oss med vår stadsdel och skaffa indiska telefonnummer. Vi har hunnit skaffa oss lite indiska vänner som kan hjälpa oss med att hitta boende, eftersom det blir lite dyrt att stanna på vår hostel hela tiden.
Och om en halvtimme ska vi på demonstration och se hur Mumbai firar internationella kvinnodagen. Det ni.Dags att avsluta internetsessionen för idag. Jag skriver igen snart.
Titta vad jag kan!
Ek då tin tjaar Panch Tje Saat Aaht Nå Dass.
Det ska vara ett till tio på hindi det. Snart kan jag testa om språkguiden talar sanning eller har lärt mig säga något olämpligt.
Sparat under: Uncategorized
Då lyfter planet från Kastrup. Med undantag för några spännande (man har inte roligare än man gör sig?) timmar i Helsingfors är jag sedan i luften på väg till Mumbai.
Idag har jag spenderat femhundra kronor på apoteket och på måndag tar jag en tur till Kristianstad för lite sista minuten-shopping.
Och jag kan inte sluta bita på naglarna och jag oroar mig för oerhört viktiga detaljer såsom att det blir svårt att titta på melodifestivalfinalen i Indien, man annars är aaaallt luuungt. Ingen resfeber, jag lovar.
